Nedräkningen har börjat

Magen är stor. Jag mår ändå bra, förvånansvärt bra måste jag säga. Trodde att jag de sista veckorna skulle vagga omkring och knappt kunna gå, men jag är nästan som vanligt tycker jag. Magbältet har verkligen gjort susen så att jag kan röra mig mycket bra.

Har fått tid för planerat kejsarsnitt den 1 december. Läskigt men ändå skönt. Har varit jättestressad över mitt skelett och alla problem och hur förlossningen skulle påverka detta inför framtiden, så jag ville verkligen ha snitt. Nu när jag fått det så känns det jätteläskigt faktiskt. Det är ju ändå en stor bukoperation som kommer lämna ett stort ärr på magen för alltid.

Jag oroar mig också för hur det ska gå med hunden och blöjbyten osv när T har börjat jobba igen. Han får komma och byta blöjor varje gång första veckan iallafall, jag får ju knappt röra mig efter snittet. Jag undrar hur det ska gå.

Är också lite orolig för hur det ska gå med vovven och bebisen, jag vill ju inte att han ska känna sig bortskuffad när hon kommit. Han har ju varit min bebis i 6,5 år nu och centrum i mitt universum och nu helt plötsligt ska han få konkurrens....

T sover ju i andra änden av lägenheten så jag hoppas han hör när jag ropar på honom mitt i natten för att byta blöjor! Jag kommer ha bebisen i sängen med mig så att jag slipper gå upp varje gång jag ska amma. Hoppas det kommer funka...

Lite nervös som sagt! :-)

Höst

magen växer så det knakar. Eller inte, den är i den undre delen av gravidkurvan men inte mycket.

T och jag är bra vänner, vi klarar av detta bra tycker jag. Det enda vi inte är ense om är pengar så klart. Men det löser sig nog.

Har tråkigt, har inga jobb alls, inte ett enda i hela september...hur ska detta sluta???

Måste få iväg brevet till Försäkringskassan...

Livet

Allt funkar bra mellan oss. För det mesta. Ibland vill jag bara strypa karln, men för det mesta funkar vi bra ihop som rumskompisar. Vi har separata sovrum nu vilket är jätteskönt, jag har det stora rummet och kan gå undan själv när jag vill.

Är lite orolig för hur det ska bli de kommande veckan då T börjar sin semester på fredag. Då kommer vi måsta umgås hela tiden nästan och jag kommer bli tokig igen.

På söndag fyller jag år. 40. Ca 20 pers kommer, både vuxna och barn och vi ska laga en massa gott tills dess. T hjälper mig och det känns toppen. Han är väldigt snäll när det gäller sånt. Eller han är väldigt snäll när det gäller det mesta, och det är väl delvis det som driver mig till vansinne. Han säger aldrig emot, han tar allt jag säger och gör och ger mig aldrig några reaktioner på något, vad jag än gör.

Magen växer. Är nu i 23:e veckan. Tror att jag kanske har börjat känna av bebisen där inne, har trott att det var magen som bubblade men det är det nog inte. Lilla gumman har börjat bli verklig.

Idag har jag en lugn dag framför mig, tror jag. Vi får se hur dagen går!

Singel igen

Vi hade snacket i fredags, nu är det torsdag. Det gick bättre än jag hade kunnat hoppats, han sa alla rätta saker och betedde sig moget och bra. Han sa att han ville att vi skulle bo ihop tills bebisen är född så att han kan hjälpa mig med allt. Jag sa att jag skulle fundera på det.

Jag kände mig extremt lättad efteråt, det kändes som att det hade gått lite för bra, och det visade sig att jag hade rätt. Han har inte fattat detta. Jag pratade med honom igår och han erkände att han inte ännu insett faktum och att han inte ville ta till sig att vi faktiskt ska separera.

Det hela är så oändligt sorgligt och hemskt och jag kan inte fatta att det händer. Det är inte så här det ska vara när man är gravid...

En dag i taget.

Verklighet

Idag har jag för första gången sagt till en utomstående att jag och T kommer separera. Det kändes ok medan jag sa det, men nu efteråt så känns det väldigt jobbigt. Allt blir så på riktigt på nåt sätt. Men det är som det är. jag måste ta tag i detta med att prata med honom snart...det handlar bara om tajming. Som A sa, om jag inte bor med honom hur ska jag veta när som är det rätta tillfället, när han är på rätt humör? Det har hon ju helt rätt i, men jag måste få lite mer tid. Det måste vara hemskt jobbigt för honom allt detta också. Det fattar jag ju självklart. Att jag beter mig som jag gör, att jag flyttar iväg ibland, kommer hem ibland, är kall, distanserad, kylig...han måste förstå att det är nåt på g. Han bara måste.

Måste prata med honom snart. Om nån vecka tror jag blir bra. Så att han kan få lite tid innan vi måste sälja att lugna ner sig. Han tror säkert att allt detta har med graviditeten att göra, men det har det inte. Eller jo, på ett sätt har det kanske det, den har ställt allt på sin spets och fått mig att få arslet ur vagnen och ta itu med min situation.

Jag känner mig så hemsk och känner såna skuldkänslor inför detta. Ändå är jag rätt kall när jag pratar med A om det, orkar inte ta in att detta är på riktigt tror jag. Det är det, detta är mitt liv, och det suger.

Ensam

har flyttat ner till mammas hus igen, måste få vara för mig själv annars stryper jag snart T av irritation... jag vet inte hur jag ska hantera denna irritation, det bästa är väl att hålla sig undan så gott det går. Jag vet att han försöker så gott han kan, men det räcker inte. Jag vill inte ha honom nära mig alls längre.

Pratade med min bästa vän A häromdagen om förlossningen och hon sa att hon mer än gärna skulle vara med om jag ville det. Känns skönt att veta, men jag tror att jag kommer vilja vara ensam, men det är 5 månader kvar så jag kanske hinner ändra mig.

Igår var vi på ultraljud igen, och allt såg bra ut. Blev jätteglad för det blir en TJEJ!! Det var det jag innerst inne hoppades på men det får man ju inte säga. Just nu lutar jag åt namnet Eleonora. har velat ha det namnet i över 20 år. Sen vill jag få in nåt släktnamn och ev blir det Aina som min underbara mormor hette. Aina Eleonora, det låter väl fint?

Är så trött så trött och så tjock så tjock. Är trött på att vara tjock. Måste skärpa mig med maten, är ju ofta sugen på grönsaker så jag borde ju ta till vara på detta sug, men det är svårt, det starkaste suget är som vanligt efter kolhydrater. Fullkornspasta med en god sås, mums. Men som min terapeut säger, jag måste ha i mig proteiner, om inte annat så för bebisens skull.

Köpte kalciumtabletter idag, så nu ska jag väl få i bebben mycket bra saker hoppas jag!

Åker kanske till landet imorgon, har inte bestämt mig ännu. Vi får se hur humöret är.

Sommar

Livet går rätt okej nu, det är måndag och han har varit på jobbet hela dagen så jag har fått vara ifred. Var ute på en lång promenad också ikväll med en kompis så jag har hållit mig hemifrån ett tag.

Idag är det lite mer okej än vanligt, han är inte så superirriterande som vanligt. Vi pratar inte som vanligt men vi är vänner iallafall.

Vill åka ut till landet, åker nog på torsdag om allt går som jag hoppas. Sen hem på söndag för en brunch på Djurgårdsbrunn för att fira ML som fyller år. Vi ses bara typ 2 ggr om året men det brukar vara trevligt.

Jag känner mig tjock och fet och trött. På vår promenad så flåsade jag mycket mer än vanligt och jag har ingen kondis längre.

Är orolig för hur jag ska tjäna pengar i sommar, orkar inte jobba men måste ju. Finns det inga jobb där man får betalt för att inte göra något alls?! :-)

Imorgon eftermiddag ska jag träffa syster H på stan, ska bli mys.

Det går bra nu...

Livet går sin gilla gång och jag försöker hela tiden komma undan sambons små pikningar efter kärlek och samvaro. Det jag menar med det är att han kommer med förslag ibland om att vi borde göra något, men jag försöker med alla medel komma undan. Vill inte vara med honom mer än nödvändigt och vi har inget att prata om när det bara är vi två tillsammans...

Igår frågade han om han fick bjuda mig på middag på stan, och jag sa reflexmässigt nej, och la lite taskigt nog till att han borde fråga någon som vill gå på stan och att vi ändå inte har något att säga varandra...jag var lite onödigt brutal faktiskt, men det var som att orden bara kom utan att jag tänkte på det och jag tror han blev lite besviken. Jag föreslog att han skulle bjuda ut sin styvbrorsa på middag istället för de ses aldrig och han sa att det skulle han göra. Han måste sysselsätta sig lite mer och skaffa sig fler kompisar, eller någon överhuvudtaget, jag vill inte att han ska hänga upp hela sitt liv på mig. Det är som att jag förbereder honom på att bli singel igen och att han då måste ha någon att vara med ibland.

Mötte en gammal klasskompis i morse, vi gick 1-9 tillsammans och hon är fortfarande jättesnygg och smal och vacker. Jag var osminkad, hade mysbyxor och hund och kände mig allmänt risig, men jag försökte bortse från det just då och försökte vara rolig och trevlig ändå. Hon har två söner varav den ena går på det dagis som troligen kommer bli det jag sätter min son på.

Jag känner mig ganska lugn idag och känner att jag måste försöka ta en sak i taget, är stressad över det mesta men när jag inte tar det lugnt så blir det övermäktigt stundvis. Funderar mycket på det här med förlossningen och att jag inte vill ha med någon där. Vet inte hur T kommer ta detta, men han kommer väl foga sig som vanligt. Han är en sån som fogar sig i vad jag vill jämt. Det är ju bra på vissa sätt men också en av de saker jag stör mig på. Han säger aldrig ifrån och säger aldrig vad han tycker...

Idag ska jag vara hemma mesta delen av dagen, skönt...ska ta det lugnt bara.

trött

Idag har jag jobbat en massa och T var jättesnäll och tog hand om P i några timmar. Jag önskar så att jag kunde känna mer än jag gör, jag vill vilja gå fram och krama honom och jag vill vilja sova nära och gosa på kvällen, men det är helt dött där inne i hjärtat. Jag är så trött på att vara trött på honom, vill bara vara själv med P, orkar inte vara social med T alls. Vill bara strypa karln ibland, han irriterar mig till max vad han än gör. Allt han gör stör mig, vad det än är så är det fel. Han kan inte vinna och det är jobbigt. Han måste märka att det är något som är fel, men han säger inget som vanligt.

Igår frågade jag honom vad han vill göra på midsommar, hans svar var "kanske åka på kärlekssemester?"... Jag kunde inte hålla mig, jag sa "va? kärlekssemester? menar du vi två?" stackarn. Han har det inte lätt. Jag orkar inte med helger nu, längtar till vardagen då jag slipper se honom på dagarna iallafall, men på kvällarna är han här och det är jättejobbigt, känns som om jag blir en annan person än i vanliga fall, en sur och irriterad och trött person som jag inte vill vara. Min hund P är mitt stora glädjeämne och har alltid varit det, det räcker med honom på nåt sätt. När bebisen kommer så blir det vi tre, jag, P och bebben. T kommer inte finnas med i bilden, det vet jag.

Är stressad inför själva förlossningen...vill inte ha T där. Det kommer bli tredje världskriget om han är i samma rum som jag under de timmarna. Vill inte ha honom där. Vad ska jag göra?

Lugnet innan stormen

Det har varit bättre hemma de senaste dagarna. Jag och T är "vänner" och vi är inte osams. Vi pratar inte så mycket men det funkar ändå.

Jag känner att jag inte har några känslor kvar, den känslan är fortfarande kvar, men jag kan iallafall vara i samma rum som han.

Börjar bli stressad över själva förlossningen, inte själva värkarna menar jag, utan hur jag ska göra med T. Vill inte ha honom där, men samtidigt så är det ju hans barn också och det känns grymt att stänga ute honom från detta. Kommer bli så jäkla skitförbannad och irriterad utav helsike på honom medan själva värkarna är där så jag vet inte hur det kommer gå. Tänkte igår att jag inte vill ha någon där medan det händer, inte ens A som jag tycker så mycket om. Definitivt inte mamma, det skulle aldrig funka. Måste snacka med barnmorskan om detta beslut, vet inte hur jag ska göra.

Magen växer och jag är rätt trött så här på eftermiddagen men jag behöver inte sova middag längre som jag gjorde de första veckorna och det är skönt. Kan inte sova på nätterna, ligger och vrider och vänder i minst 1 timme och sen vaknar jag flera gånger under natten, så är det varje natt. Ser fram emot en egen säng i gästrummet, ska bli skönt med tystnad under natten och inga öronproppar.

Kungen av Kungsan

har ikväll varit iväg med T på "Smaka på Stockholm" i Kungsan där vi åt lite gott och lyssnade på Eric Gadd. Kom på mig själv med att ha ett stort leende på läpparna under hela konserten, och insåg att det var länge sen...

Träffade Anna som jag jobbade med för 14 år sen på Stockholms universitet, hon var sig lik, hade blivit mörkhårig och lite smalare i ansiktet men honkände igen mig och vi pratade en stund. Det var inte så där pinsamt som det ofta blir när man träffar nån som man inte sett på länge, oftast struntar jag i att säga hej för jag vet inte hur jag ska bete mig riktigt. Med Anna gick det bra.

Är nu hemma ensam igen, sista natten av ensamhet och lugn.

Pratade med mamma idag och berättade allt om hur jag känner, grät i telefon, men hon är kall som vanligt. Tycker att jag ska vara "smart" och med det menar hon att jag ska bo kvar med T tills efter bebisen kommit...jag vet inte om jag orkar så länge. Kände mig ledsen men ändå stärkt på nåt sätt efteråt, har inte gråtit alls hittills pga det här och det kanske var bra att det kom några tårar. Under kvällen i kväll så tog vi inte i varandra en enda gång, inte ens när vi sågs. jag fick en snabb puss på kunden när vi skiljdes åt, men det var allt. Jag tror inte att han är lycklig heller och jag vet inte hur jag ska fixa detta. Nu är jag trött och ska kolla FB lite sen ska jag nog sova.

Ja herregud, hur ska detta gå?

Ska ha mitt första barn i början av december, men har tappat kärleken till min sambo och vill separera. Han vet inte om detta ännu, men jag tror att han kanske känner det på sig.

Vi köpte lägenhet i december och har sen dess bott ihop samt renoverat massor. Det börjar nu närma sig slutet vilket är oerhört skönt, men det känns också som att det närmar sig slutet för oss. Jag vill inte vara med honom mer, känner att tanken på att vara med honom i detta, är jobbigare än tanken på att vara ensamstående mamma med allt som det innebär. Jag har en vän som var det för några år sen när hennes dotter föddes så jag vet vad jag ger mig in på, men det känns ändå som det bättre alternativet. Jag kan inte kompromissa med kärleken, om jag inte är kär och älskar någon så kan jag inte bo med dem bara för att det är bättre ekonomiskt sett, och jag är övertygad om att min son (känner på mig att det är en kille), kommer må bättre av att ha en ensam lycklig mamma än en olycklig mamma som bor med pappa.

Vårt förhållande har gått upp och ner sen vi träffades för 3 år sen, jag har aldrig varit kär i honom, men tyckt enormt mycket om honom och han är världens snällaste kille. jag vill så hemskt gärna känna mera och jag vill att jag ska vara kär i honom och detta snurrar i mitt huvud dygnet runt hela tiden. jag är helt slut mentalt och stressen över detta i samband med stressen över ekonomin och stressen över mina företag och stressen över hur jag ska överleva tär på mig fysiskt och psykiskt. Bor just nu i min mammas hus då hon är bortrest till på måndag, men sen måste jag flytta hem igen och det vill jaginte. jag vet inte hur jag ska klara detta... Har egentligen inte råd att bo själv, men jag älskar honom inte längre och är bara irriterad hela tiden över allt han gör och säger. jag blir arg på mig själv för detta självklart, men det går inte att stoppa, jag kan inte kontrollera det. Allthan gör stör mig och han vet om det. jag har gett honom många chanser att ändra på det som han borde ändra på, men han gör inget ändå. Det är väl som min vän A säger, om jag älskade honom på riktigt så skulle jag inte bry mig om dessa saker om jag stör mig på, nu blir de så stora att jag inte ser annat än det negativa.

Vad ska jag göra? Var ska jag/vi bo? Hur ska jag få in pengar? varför är jag så här? Varför kan jag inte vara normal? Varför är jag gravid? varför varför varför...