Lugnet innan stormen

Det har varit bättre hemma de senaste dagarna. Jag och T är "vänner" och vi är inte osams. Vi pratar inte så mycket men det funkar ändå.

Jag känner att jag inte har några känslor kvar, den känslan är fortfarande kvar, men jag kan iallafall vara i samma rum som han.

Börjar bli stressad över själva förlossningen, inte själva värkarna menar jag, utan hur jag ska göra med T. Vill inte ha honom där, men samtidigt så är det ju hans barn också och det känns grymt att stänga ute honom från detta. Kommer bli så jäkla skitförbannad och irriterad utav helsike på honom medan själva värkarna är där så jag vet inte hur det kommer gå. Tänkte igår att jag inte vill ha någon där medan det händer, inte ens A som jag tycker så mycket om. Definitivt inte mamma, det skulle aldrig funka. Måste snacka med barnmorskan om detta beslut, vet inte hur jag ska göra.

Magen växer och jag är rätt trött så här på eftermiddagen men jag behöver inte sova middag längre som jag gjorde de första veckorna och det är skönt. Kan inte sova på nätterna, ligger och vrider och vänder i minst 1 timme och sen vaknar jag flera gånger under natten, så är det varje natt. Ser fram emot en egen säng i gästrummet, ska bli skönt med tystnad under natten och inga öronproppar.