Ja herregud, hur ska detta gå?

Ska ha mitt första barn i början av december, men har tappat kärleken till min sambo och vill separera. Han vet inte om detta ännu, men jag tror att han kanske känner det på sig.

Vi köpte lägenhet i december och har sen dess bott ihop samt renoverat massor. Det börjar nu närma sig slutet vilket är oerhört skönt, men det känns också som att det närmar sig slutet för oss. Jag vill inte vara med honom mer, känner att tanken på att vara med honom i detta, är jobbigare än tanken på att vara ensamstående mamma med allt som det innebär. Jag har en vän som var det för några år sen när hennes dotter föddes så jag vet vad jag ger mig in på, men det känns ändå som det bättre alternativet. Jag kan inte kompromissa med kärleken, om jag inte är kär och älskar någon så kan jag inte bo med dem bara för att det är bättre ekonomiskt sett, och jag är övertygad om att min son (känner på mig att det är en kille), kommer må bättre av att ha en ensam lycklig mamma än en olycklig mamma som bor med pappa.

Vårt förhållande har gått upp och ner sen vi träffades för 3 år sen, jag har aldrig varit kär i honom, men tyckt enormt mycket om honom och han är världens snällaste kille. jag vill så hemskt gärna känna mera och jag vill att jag ska vara kär i honom och detta snurrar i mitt huvud dygnet runt hela tiden. jag är helt slut mentalt och stressen över detta i samband med stressen över ekonomin och stressen över mina företag och stressen över hur jag ska överleva tär på mig fysiskt och psykiskt. Bor just nu i min mammas hus då hon är bortrest till på måndag, men sen måste jag flytta hem igen och det vill jaginte. jag vet inte hur jag ska klara detta... Har egentligen inte råd att bo själv, men jag älskar honom inte längre och är bara irriterad hela tiden över allt han gör och säger. jag blir arg på mig själv för detta självklart, men det går inte att stoppa, jag kan inte kontrollera det. Allthan gör stör mig och han vet om det. jag har gett honom många chanser att ändra på det som han borde ändra på, men han gör inget ändå. Det är väl som min vän A säger, om jag älskade honom på riktigt så skulle jag inte bry mig om dessa saker om jag stör mig på, nu blir de så stora att jag inte ser annat än det negativa.

Vad ska jag göra? Var ska jag/vi bo? Hur ska jag få in pengar? varför är jag så här? Varför kan jag inte vara normal? Varför är jag gravid? varför varför varför...