Snart är det dags. Snart ska vi ÄNTLIGEN flytta isär. Nu handlar det bara om veckor kvar, det känns helt overkligt och helt fantastiskt!

Jag har hittat en lösning på mitt boende och ekonomin i det. Mamma är inblandad och det tackar jag alla gudar för! Jag kommer leta efter en billig lägenhet så att jag kan få ihop ekonomin framöver och inte behöva leva på svältgränsen.

Jag är så glad att jag ska få bo ensam utan T!! Det känns enormt stort och som en början på ett nytt liv och ett nytt kapitel i mitt liv.

Min gumma är nu 9 månader och världens finaste tjej, jag älskar henne mest av allt i hela världen och kan inte tänka mig ett liv utan henne. Med vovven är det värre, jag har svårt att pussla in honom i mitt liv. Han får tyvärr lida för att jag är så enormt stressad av allt, jag har inget tålamod alls när det gäller honom men enormt och oändligt när det gäller gumman...

Vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera det, vill lämna bort honom några månader tills allt detta är över och livet kan gå tillbaks till ett normalt sådant. 2-3 månader utan honom vore så skönt, men samtidigt väldigt sorgligt. Han har ju varit min älskling så länge men nu har hans plats tagits över av gumman.

Vad ska jag göra?

nuförtiden...

Vår dotter är underbar. Hon är 7 månader idag, och jag älskar henne mest av allt i hela världen. Bor fortfarande med sambon, det har gått ett år snart sen vi gjorde slut. Vet inte hur länge till jag står ut, vill bo själv med gumman. Längtar så!!

Ekonomin är åt helvete. Detta kommer gå åt skogen det här. Jag måste klara det på något sätt, men vet inte hur...

Nedräkningen har börjat

Magen är stor. Jag mår ändå bra, förvånansvärt bra måste jag säga. Trodde att jag de sista veckorna skulle vagga omkring och knappt kunna gå, men jag är nästan som vanligt tycker jag. Magbältet har verkligen gjort susen så att jag kan röra mig mycket bra.

Har fått tid för planerat kejsarsnitt den 1 december. Läskigt men ändå skönt. Har varit jättestressad över mitt skelett och alla problem och hur förlossningen skulle påverka detta inför framtiden, så jag ville verkligen ha snitt. Nu när jag fått det så känns det jätteläskigt faktiskt. Det är ju ändå en stor bukoperation som kommer lämna ett stort ärr på magen för alltid.

Jag oroar mig också för hur det ska gå med hunden och blöjbyten osv när T har börjat jobba igen. Han får komma och byta blöjor varje gång första veckan iallafall, jag får ju knappt röra mig efter snittet. Jag undrar hur det ska gå.

Är också lite orolig för hur det ska gå med vovven och bebisen, jag vill ju inte att han ska känna sig bortskuffad när hon kommit. Han har ju varit min bebis i 6,5 år nu och centrum i mitt universum och nu helt plötsligt ska han få konkurrens....

T sover ju i andra änden av lägenheten så jag hoppas han hör när jag ropar på honom mitt i natten för att byta blöjor! Jag kommer ha bebisen i sängen med mig så att jag slipper gå upp varje gång jag ska amma. Hoppas det kommer funka...

Lite nervös som sagt! :-)

Höst

magen växer så det knakar. Eller inte, den är i den undre delen av gravidkurvan men inte mycket.

T och jag är bra vänner, vi klarar av detta bra tycker jag. Det enda vi inte är ense om är pengar så klart. Men det löser sig nog.

Har tråkigt, har inga jobb alls, inte ett enda i hela september...hur ska detta sluta???

Måste få iväg brevet till Försäkringskassan...

Livet

Allt funkar bra mellan oss. För det mesta. Ibland vill jag bara strypa karln, men för det mesta funkar vi bra ihop som rumskompisar. Vi har separata sovrum nu vilket är jätteskönt, jag har det stora rummet och kan gå undan själv när jag vill.

Är lite orolig för hur det ska bli de kommande veckan då T börjar sin semester på fredag. Då kommer vi måsta umgås hela tiden nästan och jag kommer bli tokig igen.

På söndag fyller jag år. 40. Ca 20 pers kommer, både vuxna och barn och vi ska laga en massa gott tills dess. T hjälper mig och det känns toppen. Han är väldigt snäll när det gäller sånt. Eller han är väldigt snäll när det gäller det mesta, och det är väl delvis det som driver mig till vansinne. Han säger aldrig emot, han tar allt jag säger och gör och ger mig aldrig några reaktioner på något, vad jag än gör.

Magen växer. Är nu i 23:e veckan. Tror att jag kanske har börjat känna av bebisen där inne, har trott att det var magen som bubblade men det är det nog inte. Lilla gumman har börjat bli verklig.

Idag har jag en lugn dag framför mig, tror jag. Vi får se hur dagen går!

Singel igen

Vi hade snacket i fredags, nu är det torsdag. Det gick bättre än jag hade kunnat hoppats, han sa alla rätta saker och betedde sig moget och bra. Han sa att han ville att vi skulle bo ihop tills bebisen är född så att han kan hjälpa mig med allt. Jag sa att jag skulle fundera på det.

Jag kände mig extremt lättad efteråt, det kändes som att det hade gått lite för bra, och det visade sig att jag hade rätt. Han har inte fattat detta. Jag pratade med honom igår och han erkände att han inte ännu insett faktum och att han inte ville ta till sig att vi faktiskt ska separera.

Det hela är så oändligt sorgligt och hemskt och jag kan inte fatta att det händer. Det är inte så här det ska vara när man är gravid...

En dag i taget.

Verklighet

Idag har jag för första gången sagt till en utomstående att jag och T kommer separera. Det kändes ok medan jag sa det, men nu efteråt så känns det väldigt jobbigt. Allt blir så på riktigt på nåt sätt. Men det är som det är. jag måste ta tag i detta med att prata med honom snart...det handlar bara om tajming. Som A sa, om jag inte bor med honom hur ska jag veta när som är det rätta tillfället, när han är på rätt humör? Det har hon ju helt rätt i, men jag måste få lite mer tid. Det måste vara hemskt jobbigt för honom allt detta också. Det fattar jag ju självklart. Att jag beter mig som jag gör, att jag flyttar iväg ibland, kommer hem ibland, är kall, distanserad, kylig...han måste förstå att det är nåt på g. Han bara måste.

Måste prata med honom snart. Om nån vecka tror jag blir bra. Så att han kan få lite tid innan vi måste sälja att lugna ner sig. Han tror säkert att allt detta har med graviditeten att göra, men det har det inte. Eller jo, på ett sätt har det kanske det, den har ställt allt på sin spets och fått mig att få arslet ur vagnen och ta itu med min situation.

Jag känner mig så hemsk och känner såna skuldkänslor inför detta. Ändå är jag rätt kall när jag pratar med A om det, orkar inte ta in att detta är på riktigt tror jag. Det är det, detta är mitt liv, och det suger.