Singel igen

Vi hade snacket i fredags, nu är det torsdag. Det gick bättre än jag hade kunnat hoppats, han sa alla rätta saker och betedde sig moget och bra. Han sa att han ville att vi skulle bo ihop tills bebisen är född så att han kan hjälpa mig med allt. Jag sa att jag skulle fundera på det.

Jag kände mig extremt lättad efteråt, det kändes som att det hade gått lite för bra, och det visade sig att jag hade rätt. Han har inte fattat detta. Jag pratade med honom igår och han erkände att han inte ännu insett faktum och att han inte ville ta till sig att vi faktiskt ska separera.

Det hela är så oändligt sorgligt och hemskt och jag kan inte fatta att det händer. Det är inte så här det ska vara när man är gravid...

En dag i taget.

Verklighet

Idag har jag för första gången sagt till en utomstående att jag och T kommer separera. Det kändes ok medan jag sa det, men nu efteråt så känns det väldigt jobbigt. Allt blir så på riktigt på nåt sätt. Men det är som det är. jag måste ta tag i detta med att prata med honom snart...det handlar bara om tajming. Som A sa, om jag inte bor med honom hur ska jag veta när som är det rätta tillfället, när han är på rätt humör? Det har hon ju helt rätt i, men jag måste få lite mer tid. Det måste vara hemskt jobbigt för honom allt detta också. Det fattar jag ju självklart. Att jag beter mig som jag gör, att jag flyttar iväg ibland, kommer hem ibland, är kall, distanserad, kylig...han måste förstå att det är nåt på g. Han bara måste.

Måste prata med honom snart. Om nån vecka tror jag blir bra. Så att han kan få lite tid innan vi måste sälja att lugna ner sig. Han tror säkert att allt detta har med graviditeten att göra, men det har det inte. Eller jo, på ett sätt har det kanske det, den har ställt allt på sin spets och fått mig att få arslet ur vagnen och ta itu med min situation.

Jag känner mig så hemsk och känner såna skuldkänslor inför detta. Ändå är jag rätt kall när jag pratar med A om det, orkar inte ta in att detta är på riktigt tror jag. Det är det, detta är mitt liv, och det suger.

Ensam

har flyttat ner till mammas hus igen, måste få vara för mig själv annars stryper jag snart T av irritation... jag vet inte hur jag ska hantera denna irritation, det bästa är väl att hålla sig undan så gott det går. Jag vet att han försöker så gott han kan, men det räcker inte. Jag vill inte ha honom nära mig alls längre.

Pratade med min bästa vän A häromdagen om förlossningen och hon sa att hon mer än gärna skulle vara med om jag ville det. Känns skönt att veta, men jag tror att jag kommer vilja vara ensam, men det är 5 månader kvar så jag kanske hinner ändra mig.

Igår var vi på ultraljud igen, och allt såg bra ut. Blev jätteglad för det blir en TJEJ!! Det var det jag innerst inne hoppades på men det får man ju inte säga. Just nu lutar jag åt namnet Eleonora. har velat ha det namnet i över 20 år. Sen vill jag få in nåt släktnamn och ev blir det Aina som min underbara mormor hette. Aina Eleonora, det låter väl fint?

Är så trött så trött och så tjock så tjock. Är trött på att vara tjock. Måste skärpa mig med maten, är ju ofta sugen på grönsaker så jag borde ju ta till vara på detta sug, men det är svårt, det starkaste suget är som vanligt efter kolhydrater. Fullkornspasta med en god sås, mums. Men som min terapeut säger, jag måste ha i mig proteiner, om inte annat så för bebisens skull.

Köpte kalciumtabletter idag, så nu ska jag väl få i bebben mycket bra saker hoppas jag!

Åker kanske till landet imorgon, har inte bestämt mig ännu. Vi får se hur humöret är.