trött

Idag har jag jobbat en massa och T var jättesnäll och tog hand om P i några timmar. Jag önskar så att jag kunde känna mer än jag gör, jag vill vilja gå fram och krama honom och jag vill vilja sova nära och gosa på kvällen, men det är helt dött där inne i hjärtat. Jag är så trött på att vara trött på honom, vill bara vara själv med P, orkar inte vara social med T alls. Vill bara strypa karln ibland, han irriterar mig till max vad han än gör. Allt han gör stör mig, vad det än är så är det fel. Han kan inte vinna och det är jobbigt. Han måste märka att det är något som är fel, men han säger inget som vanligt.

Igår frågade jag honom vad han vill göra på midsommar, hans svar var "kanske åka på kärlekssemester?"... Jag kunde inte hålla mig, jag sa "va? kärlekssemester? menar du vi två?" stackarn. Han har det inte lätt. Jag orkar inte med helger nu, längtar till vardagen då jag slipper se honom på dagarna iallafall, men på kvällarna är han här och det är jättejobbigt, känns som om jag blir en annan person än i vanliga fall, en sur och irriterad och trött person som jag inte vill vara. Min hund P är mitt stora glädjeämne och har alltid varit det, det räcker med honom på nåt sätt. När bebisen kommer så blir det vi tre, jag, P och bebben. T kommer inte finnas med i bilden, det vet jag.

Är stressad inför själva förlossningen...vill inte ha T där. Det kommer bli tredje världskriget om han är i samma rum som jag under de timmarna. Vill inte ha honom där. Vad ska jag göra?