Idag har jag för första gången sagt till en utomstående att jag och T kommer separera. Det kändes ok medan jag sa det, men nu efteråt så känns det väldigt jobbigt. Allt blir så på riktigt på nåt sätt. Men det är som det är. jag måste ta tag i detta med att prata med honom snart...det handlar bara om tajming. Som A sa, om jag inte bor med honom hur ska jag veta när som är det rätta tillfället, när han är på rätt humör? Det har hon ju helt rätt i, men jag måste få lite mer tid. Det måste vara hemskt jobbigt för honom allt detta också. Det fattar jag ju självklart. Att jag beter mig som jag gör, att jag flyttar iväg ibland, kommer hem ibland, är kall, distanserad, kylig...han måste förstå att det är nåt på g. Han bara måste.
Måste prata med honom snart. Om nån vecka tror jag blir bra. Så att han kan få lite tid innan vi måste sälja att lugna ner sig. Han tror säkert att allt detta har med graviditeten att göra, men det har det inte. Eller jo, på ett sätt har det kanske det, den har ställt allt på sin spets och fått mig att få arslet ur vagnen och ta itu med min situation.
Jag känner mig så hemsk och känner såna skuldkänslor inför detta. Ändå är jag rätt kall när jag pratar med A om det, orkar inte ta in att detta är på riktigt tror jag. Det är det, detta är mitt liv, och det suger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar